Skitont

Hej klagolådan.
Jag känner mig ack så manad att ta över stafettpinnen. Den senaste veckan har plågat mig rejält. Dock inte på grund av snor. Utan nej, något helt annat. En helt annan ände av kroppen så att säga. Om näsan  brukar refereras till som "Kranen" så kan vi fortsätta VVS-temat och referera till denna del som "Avloppet". Jag har bokstavligt talat haft skitont. Inte haft förresten, nej, utan h a r. Eller just nu, sådär i skrivandets stund, så känns det ganska, okej. Ett par voltaren senare.

(Obs. Känsliga läsare ombedes sluta läsa omgående)

Tänkt dig att du måste gå på toa sådär trängande, tänk dig att det är lava med grus och glasbitar som kommer ur dig, lägg där till att det måste passera ett öppet sår i "avloppet". Tänk dig att snubben/donnan du hängt med i knappa två månader, hittar dig kvidandes på golvet och du måste berätta allting med gråt och snor i hela ansiktet. Känner du lättnanden när han/hon tar dig i handen och leder dig till akuten?

Tänk dig sen att en främmande man ska rota runt i dig där det gör som allra ondast först med fingrar och därefter med ett rör a la två centimeter i diameter. Det är nu du skriker och biter dig i armen. Men du får i alla fall höra att du var duktig.

Medicinen du får är först som en eureka upplevelse, äntligen vill du inte gråta konstant. Men efter ett tag mattas dess stjärnglans. Tänk att du inte kan sitta ordentligt på ditt pinfärska nya jobb, där allt du gör görs sittande. Tänk dig att det inte ens lättar när du reser på dig, det gör fortfarande lika ont, tänk dig att du måste smussla med din medicin.

Tredje dagen ger den dig dessutom domningar och stickningar från höften och ner. Plötsligt ser du två utbuktningar i ljumsken, det ser ut som om någon stoppat in ett finger på var sida under huden på dig. Trycker du på utbuktningarna vill du spy av obehagskänslor. Tänk dig nu att du råds att inte ta den där medicinen längre. Den där ynka biten hopp slits bort under dina fötter. Du råds att inte ta någonting, inte ens en sketen ipren. Du råds däremot att ta dig till akuten om det är lika illa morgonen därpå. Klockan är 0.43, alarmet är ställt på 05.30, kan du sova? Har du någon som klappar dig på axeln? Tvingas du gråtande berätta för din mamma och hennes man? Ja. Är stämningen något obekvämt stel? Ja. Efter övertalning och med sjukvårdsupplysningens auktoritet som stöttepelare körs du till sist till akuten. Det är bilkö. Ett avstånd som vanligtvis tar en kvart tar en timme. Du sitter ner i en timme, utan bedövning, utan ipren. Väl där får du igen berätta allt för okända kvinnor. Dom skickar vänligt men bestämt ner dig till en vårdcentral. Men dom tittar i alla fall oroligt på dig, dock har dom trafikolyckor att bry sig om.

Igen står du i ett väntrum och får berätta din historia för ännu en person. Du sitter vidare utan bedövning i ytterligare tre timmar. Den här gången tar en jämnårig doktor av motsatt kön emot dig. Även denna doktor ska in och rota i dig. Hen är lite nervös och antagligen lika obekväm som du. Hen tar prover. Hen säger till sist att inget är egentligen fel på dig. Du får stå ut. Men vad du än gör. Få inte stopp i avloppet.

/Rörmockar'n